Utforskar hemmatrakterna

Bäst att passa på när vädret tillåter. Igår var jag och Kapten pappa ut på tumanhand. Tanken var att vi skulle utforska en ådra som finns i närheten av hemma hamnen, eftersom vi ännu inte kommit oss iväg dit. Men vädret var så passligt, att vi åkte ett varv via grannkommunen Geta först. Jag tror bestämt att jag är lite förälskad i röd granit…

Tänk att bara minuter ifrån öppet hav, ligger en ådra som får en att resa iväg till amazonas djungel. Åtminstone kändes det så för mig. Det finns en sten i början av ådran som man lätt smäller i. Tack och lov hade vi blivit varnade för den, så jag kunde hålla utkik.

Vattnet var helt grumligt av lera och träden hängde över oss.
Den tropiska känslan förstärktes av den otroliga värmen som dagen bjöd på.
Här börjar civilisationen återkomma och vi återgår till det nordiska istället för det tropiska.
Väl ute, möts vi av de vackra bergen av röd granit igen, som ett ankare som säger ”du är hemma”.

Åland är verkligen magiskt! Tänk att få bo på denna fantastiska lilla pärla i Östersjön! /Sjörövare mamma

Badtur i hembygden

De senaste veckorna har det varit hett som sjutton på Åland. Jag har knappt orkat utanför hemmets dörr och hellre kurat inne under ACn än varit utomhus. Igår bestämde vi oss för att åka till byns vackra badplats, som ligger 1,5 km bort, men vi valde att ta båten. För att komma dit måste man köra 15 minuter till hamnen och sedan tog det lite drygt en halvtimme att köra runt till badplatsen eftersom vi ligger på motsatt sida av byn.

Bambölevik

Medan familjen badade, satt jag kvar i båten och njöt av egentid med min virkning.

På väg hem
Mobilen orkar inte riktigt fånga det jag vill.
Tullaren i kvällsol

När vi kom till hemmafjärden tog jag över som tf kapten och lyckades ta henne hela vägen i hamn för egen maskin under tydliga instruktioner av Kapten pappa! Ingen av våra grannbåtar kom till minsta skada och inte heller vår egen båt! Tjohoo vad bra jag är!

Kapten pappa och Sjörövare mamma

Mallig som få, är jag! Jag gjorde det! Jag lyckades få henne iland! Underbart! Men jag föredrar nog rullstol. Den är lixom liiite lättare att manövrera och få att göra som man vill. 🙂 /Sjörövare mamma

20-årig förlovningsdag

För 20 år sedan föll han på knä och sa att han ville gifta sig med mig. 20 år av så mycket mer än jag någonsin vågade hoppas på! Vi firade med en tur till Mariehamn på tu man hand med start vid lunchtid.

Färden till Mariehamn tog 1h 55 min i strålande sol och behaglig vind. Väl i hamn slog hettan till rejält. Jag trodde vi skulle gå åt, men Kapten pappa var ihärdig och fixade en tidig middag åt oss. Efter någon timme i hamn, tog jag faktiskt färdtjänst hem till huset för att svalka mig medan Kapten pappa var och dömde fotboll. Vi möttes sedan upp i Mariehamn igen för att ta båten hem. Båda i bra många fler nyanser av rött innan resan startade på förmiddagen.

Hemfärden tog 1 h 40 min. Magiskt vackert och lugnt vatten. Så här vill jag fira alla våra kommande förlovningsdagar! / Sjörövare mamma

Hämtat hem Minstingen

Självklart hämtar man hem Minstingen från grannkommunen med båt, totalsträcka 30,9 Nm, körtid 1 h 40 min, istället för 20+20 km i bil! Speciellt när vyerna är som dessa! Från Finström till Marsund mellan Hammarland och Eckerö där Minstingen hoppade på för hemfärd. /Sjörövare mamma

Årets första tur

I fantastiskt väder tog vi med oss Minstingen med Tillbehöret på en tur runt Geta. Lilla-tillbehöret (Förstfödingens tillbehör är Stora-tillbehöret) är nyinflyttad från Sverige, men har vana sjöben och har seglat en del till Åland som barn med sina föräldrar. Men till den nordvästra skärgården hade han ännu inte varit. Självklart måste det bli hans första upplevelse! /Sjörövare mamma

Sjösättning, och inte som på Strömsö

Nej, det går inte alltid som man vill här i världen. På vår längre resa förra sommaren, började varningssignalen ljuda precis när vi kom iland. Så våren och början av sommaren har gått åt till att rusta upp. Medan Kapten pappa bytte impeller, städade Sjörövare mamma, Minstingen och Nakenfisen vad vi kunde hitta på, som moraliskt stöd.

Men impellerbytet hjälpte inte och efter 6 veckors väntan på en ynka packning och ett fenomenalt gäng på Håwe-bil, fick vi äntligen igång pärlan, efter att även ha uppdaterat dekalerna!

Till slut gick det alltså som på Strömsö, trots allt, men shit vad väntan blev lång! 27 juni 2021 sjösatte vi henne äntligen! /Sjörövare mamma

Möjligen sist i av alla i år!

Ja må han leva

Att fylla år för Kapten pappa, är ingen stor grej. Helst vill han inte fira alls. Så i år firade vi genom att åka runt Åland bara han och jag, eftersom vädret tillät.

Avfärd från hemmahamnen.

Målet var att komma ut kl. 10 och 9.55 startades motorn. Inte illa med tanke på hur morgontrött Kapten Pappa är. 🙂 Hemmafjärden låg som en spegel och det räckte väl med kortärmat och shorts/kjol, så de nedpackade jackorna och fleecen fick stanna kvar i packningen. Tyvärr började algerna redan här.

Vi genade genom Marsund och körde alltså inte runt Eckerö. I Marsund mötte vi första vattenscootern. Det blev ett antal till under dagens lopp, vill jag lova.

Far och son kanske?

Efter Marsund ligger havet och trycker på i söder och från spegelblankt övergick vi till dyningar som gjorde sitt bästa för att plocka isär kroppens alla leder till ett plockepinn.

Ålands hav öppnar upp sig framför oss.

När vi färdades längs med dessa dyningar och alla alger, började motorn ge ifrån sig varningssignal. Troligen överhettning. Vi fick dra ner på farten till 5-6 knop för att undvika signalen. Efter ett tag kunde vi sakta öka, men då hade vi redan bestämt oss för att åka in via lillebror som var på sin stuga, för att dubbelkolla att det inte var problem med kylningen. Väl hos dem hade vi redan kommit upp i normal hastighet utan signal. Troligen var det alger som täppte till och när det släppte, fungerade kylningen igen.

Bra med strategiskt utvald plats av lillebror att ha stuga på. När vågorna blir för höga eller motorn varnar, kan man vika in och få en andningspaus och en kopp kaffe.

Delmålet Kobba Klintar syns från lillebrors stuga och där hade vi bestämt oss för att ta lunchpaus.

Under mina 41 år har jag aldrig varit till Kobba Klintar, bara passerat med färja, så klart. Det var en speciell känsla att gå iland där och veta att jag faktiskt äntligen var där.

Med havet som närmaste granne, bjuder Kobba Klintar även på tjusningen med den åländska skärgården.

Ett annat år ska jag åka dit för att fotografera. Den här gången tog vi oss en timmes paus, men vi hann egentligen inte se oss omkring så mycket mer än att ta ett besök på toaletten och kika in i Båken. Sen bar det iväg igen för att hinna runt innan middagstid och det sista packandet av minstingen som ska börja skola i Sverige i höst.

Vägen till Järsö

Jag är förvånad över att vägen till Järsö är vackra landvägen än sjövägen. Här är vi på väg från Kobba Klintar till Mariehamn för att tanka. Vi tankade 30 liter innan färden fortsatte genom Lemströms kanal över Lumparn.

Lumparn är alltid skumpig. Det går lixom sjö från alla håll och kanter. Det gungar inte, det skumpar och hoppar, oavsett hur små vågor det än går. Det här är vad jag minns från när vi hade båt när barnen var små. Detta evinnerliga skumpande och skumpande VARJE gång! Tur att vi inte bor kvar där vi bodde då!

Man märker att det är mer trafik på södra och sydöstra sidan av Åland än på norra och nordvästra. Det finns inte särskilt mycket att se på från Lemström till Bomarsund. Det känns mer som en transportsträcka. Det är så klart skönt att bara få vara på sjön, men naturens under är rätt sparsamma här, enligt mig.

När man sedan kommer över till nordvästra sidan, börjar naturen bjuda på underverk igen.

Det är som om berget är byggt av en massa stenblock.
Släta klippor
Karga klippor
Höga berg och små skär
Holmar mot öppet hav

När Norrhavet dessutom bjuder på väder som det här, då svämmar hjärtat lite över.

Man önskar man kunde stanna tiden när man får vara med om något så här vackert, men vi sparar det i hjärtat att plocka fram i vintermörkret.

Nu är vi tillbaka i våra hemtrakter och resten av bloggen är fylld av bilder från dessa trakter, så dem får ni kika på i tidigare inlägg.

Vi har tidigare diskuterat om vi ska ha båten i en annan hamn ett annat år, men faktum är att vi efter den här resan har insett att vi älskar lugnet och naturen här i den nordöstra skärgården, att den tilltalar oss mest. Det är här vi finner ro och här vi vill vara.

Så vänder vi då in mot hemmafjärden och vår resa runt Åland har nått sitt slut för den här gången. Kanske var det även vår sista resa för i år med tanke på att Kapten Pappa kommer att sitta i karantän de kommande två veckorna. Det har varit en fantastisk båtsommar, trots blåsig och kall juli, och jag blickar tillbaka på alla våra resor med tacksamhet. Hjärtat och sinnet är fullt av vackra minnen.

Tillbaka hemma igen ❤

Vi startade 9.55 och kom tillbaka i hamn kl. 16.10, med en paus hos lillebror på 10 minuter, 5 minuter tankning och 1 timme lunchpaus. Så totalkörning på 6 timmar.

Ett fint sätt att fira världens finaste Kapten Pappas födelsedag på! /Sjörövare Mamma

Helgens två turer

Det har blåst en hel del i helgen, men vi ville så gärna ut med båten, att vi ändå åkte ut. Iklädd nackkrage och lite extra fett på rumpan, gjorde turen fullt genomförbar.

På lördag eftermiddag åkte vi ut med ett par som står oss nära. Vi tänkte att vi prövar och fram och ser hur långt vi kan ta oss i vågorna, men vi kom faktiskt hela vägen till Djupvikens vackra klippor i Geta. Där tog vi en fikapaus innan vi vände tillbaka hem.

Här tog vi iland med Norrhavet som närmaste granne. Vinden var sydlig, så vi låg i lä. Väster om klipporna vi var på, gick det rejäla vitor.
Märkligt vilken höjdskillnad det ändå är som man inte uppfattar när man blickar ut över klipporna.

Storslaget och magnifikt, är bara förnamnet.

Resan hem gick över förväntan, trots vita gäss på vågorna. Vi som satt bak blev inte ens nerblötta. En fin utflykt med fina vänner!

Följande dag, alltså idag, tog jag och Kapten Pappa med oss Nakenfisen på en tur i hembygden. Över hemmafjärden var det en hel del skumpande och Nakenfisen som ville ligga i lä, studsade ordentligt i fören, så istället tog jag henne i famnen så hon fick värme och lä.

Det finns en ådra som går genom vår grannby som jag ville utforska. Under mina 41 levandsår har jag aldrig åkt där tidigare, så jag tyckte det var dags.

Efter att den breda ådran övergått i en smal remsa där vassen nästan helt tagit över, kommer man till den gamla Postbron i Bjärström, Finström.

Mellan bron och vägbanken vände vi hemåt igen.

På väg hemåt igen.

Kapten Pappa sa när vi kom iland ”Vi får väl se om det här var sista turen för i år, eller om det blir någon fler gång”. Jag hoppas han har fel och att det blir någon tur ännu. Sommaren är långt ifrån över, men Kapten Pappa sa med bestämdhet ”Jag tänker inte frysa ihjäl i september, så hon ska upp i augusti”. Nå, det ska vi nog bli två om, om vädret är på min sida! Fint att komma ut, trots skumpande färd, vindpinat hår och skummande vågor. /Sjörövare Mamma

Kvällstur i solnedgången

Det här är vår sista helg på semestern i år, så jag och Kapten pappa passade på att ta en tur igår kväll. Vi startade i kortärmat och kom hem i fleece och jacka.

Eftersom vädret var så fint, bestämde vi oss för en tur oinbjuden till min lillebrors stuga.

Hemmafjärden bjöd på solblänkta krusningar.
Vår vackra skärgård med Sälskärs fyr i horisonten.

Mellan Hammarland och Eckerö tar man sig plötsligt från öster till väster, trots att man ska färdas från norr till söder. Att försöka smyga en egen väg, är det inte tal om.

På södra sidan om Åland, ligger öppna havet på och vågor och dyningar leker med varandra. Kapten Pappa parerade och fick sänka farten rejält för att skona min trasig nacke och sköra kropp, men över kom vi till slut!

Vi fick en skymt av Viking Line mellan kobbar och skär. Man ser skillnad på vågorna där vi är när hon är utomskärs och när hon är på väg in vid Kobba Klintar. Här är vi nästan framme hos lillebror som en stund senare fick oväntat besök av oss.

Efter att ha fikat och umgåtts med lillebror och familj, tog vi oss åter hemåt i kvällssolen. Nu var det dock dags att klä på fleece och jacka. Solen sjönk snabbt i takt med solen.

Det regntunga molnet uppe till höger i bild, höll sig snällt ute till havs.
Marsunds bron i solnedgången.

Det är fint att kunna utöva våra intressen samtidigt. När man är rullstolsbrukare och har maken som närståendevårdare, är det sällan det händer. Men på sjön får han köra båt, medan jag får fotografera. Tillsammans, men olika intressen.

Himlen bjuder på så fantastiskt många olika variationer, beroende på från vilket håll solen kommer och i vilket skede solnedgången är. Magiskt!

Precis vid solnedgången, var det som om himmelen brann och molnen färgades röda. Så njutningsfullt att få uppleva från båten.

Allt som allt blev turen 52 NM med en paus på en timme för lite lek med brorsbarnen och inspektion av deras fina ställe.

Sista svängen in till hemmafjärden med Ålands hav rakt akterut mellan holmarna.

Ingen solnedgång är den andra lik. Jag tröttnar aldrig på detta naturens underverk. Att blicka bakåt, ut över öppet hav som badar i solnedgångens färger, är den vackraste godnattsaga man kan tänka sig. /Sjörövare Mamma

Saggö, Saltvik

Kapten Pappa och jag planerade att vara ute två nätter för att ta oss till Saggö i Saltvik, men vi fick fint väder med oss och kunde köra hela vägen första dagen, så vi var bara ute ett dygn. Det räckte mer än väl för att bli röd som en kräfta, kan jag konstatera så här i efterhand, TROTS solkräm. 🙂

Vädret på hemmafjärden när vi åkte iväg, var minst sagt amazing.

Längre ut mot Geta och på Norrhavet, började små vågor hopa sig, men som ni ser är det inte mycket att tala om. En bit längs vägen hade vi sällskap av vår åländska räddningshelikopter.

Närmare Saggö, lugnade sig åter vågorna. Magiskt!

Ett stilla Norrhav så långt ögat kan nå.

Vi tog iland i en vik på nordvästra Saggö som var fantastiskt skyddad, men dessvärre full av algsoppa. Så himla tragiskt att vårt hav mår så dåligt som det gör.

Anyway. Kapten Pappa älskar INTE ormar. Och när tre nyfikna snokar dök upp på samma gång, var det typ tre för mycket. Med andra ord bytte vi rätt hastigt vik, men jag hann knäppa några bilder medan maken stuvade in i båten igen.

Vid nästa anhalt flög en örn över oss när vi ankrat. Örnar och jag har alltid haft en viss dragningskraft till varandra. Det vågar man knappt säga här på Åland med tanke på kampen mot havsörnen, men ja, örnar har alltid haft en speciell betydelse för mig. Här ligger vi i sundet mellan Saggö och Saggö ön. I skogen uppe på berget finns en liten, liten sjö med näckrosor.

Solnedgången måste jag självklart föreviga, när jag får chansen.

Följande dag bestämde vi oss för att bege oss hemåt igen. Det blev lite för mycket värme och lite för mycket sol på land för min kropp. Det är skönare att vara ute till sjöss. Så vi tog vägen ner genom sundet och tog sikte på Hamnsundet.

Här låg vi alltså för ankar.
Här är sundet mellan Saggö och Saggö ön. Vackert, men viktigt att följa sjökortet med tanke på grynnorna.
Svårt att fånga vågornas storlek, men om ni blickar mot ön, så kan ni få ett litet hum.
Längre in mot land, lugnade sig vågorna snabbt. Det gick en del båtar i faret och segelbåtarna blänkte i fjärran.

I Hamnsundet passade vi på att tanka lite, även om det inte hade behövts, och tog oss varsin glass. En trevlig hamn som säkert kommer att bli väldigt populär när servicehuset står färdigt.

Efter glassen bestämde vi oss för att ta oss hemåt, med lite bryggvinkning till vänner längs vägen. Vi tog oss igenom ett litet bedårande sund på väg till den första vännen.

Vännen stod på bryggan och tog emot oss. Fint att få ses trots corona-tider. Avstånd båt och brygga är alldeles utmärkt säkerhetsavstånd. 🙂 Sedan fortsatte vi till nästas vän.

Vilka klippor! Tänk att åka rullstol ner där! Snacka om vattenrutschkana!

Vän nummer två behagade inte vara hemma, så vi vinkade istället till vännens granne. Efteråt fick vi veta att vännen var på besök hos grannen just då. Så kan det gå!

Vi fortsatte hemåt längs en lite guppigare nordsida av Åland än dagen innan, men helt hanterbart. Inte ens ryggen klagade.

Vilka otroliga formationer det finns av klipporna i norr! Wow! Hit vill jag en annan dag! Man kunde hitta figurer i nästan varje klippa, som om någon huggit ut dem enkom för att underhålla den som seglar förbi.

Och när man tröttnat på bulliga formationer, kan man instället lägga sig på en platt klippa eller rulla iväg med rullstolen över bergsklack efter bergsklack.

Som avslutning på resan, fick vi två örnar som visade sig för oss. Att fånga en örn på bild från en guppande båt är ännu svårare än att lyckas på land. Men men, jag fick dem åtminstone att fastna på bild!

Vi har haft ett underbart dygn tillsammans och vi matchar verkligen varandra. Denna gång i 50 nyanser av rött. Jag är så glad att jag trots att jag är rullstolbrukare och har en trasig kropp, får njuta av resor som dessa! /Sjörövare Mamma

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång